Igår var jag hos min terapeut no.2.

 

 

Inriktning rörelse.

 

Hon beställde ett kedjetäcke till mig.

 

På 12 kg.

 

I vilket fall som helst är jag glad.

Jag en såndär känsla av att mitt liv kan reda upp sig. Att jag har en framtid. Att jag är driftig.

Sen emellanåt får jag ett snubbelanfall och ligger i en oredig klump under soffan och vaggar framåtillbaka och "skriker skjut mig!" eller gråter över att saker och ting kört ihop sig innanför pannbenet. Men jag överlever. Igen.

 

Men jag kan inte låta bli att svära över det. Varför i hela helvetet skulle jag gå och sabba skallen och kroppen med det här jävla förtryckande äs-helvetet. Varför var jag inte bara så tuff att jag gav det långfingret och gick vidare i livet. Ja ok, jag har blivit extremt medveten om vad ett helvete är och blivit klokare och träffat människor som jag aldrig skulle träffat och jadajadajada men fy fan vad jag psykbryter på mig själv och all automatisk tankeverksamhet som på går okontrollerat i mitt huvud.

Jag skulle ge så mycket.

Skulle ge så otroligt mycket för att bli av med allt det där.

Eller inte bli av med det. Inte bara bli av med det. Utan att det aldrig ens skulle existerat något sånt. Aldrig uppfunnits. Aldrig påkommits. Aldrig påkommas. Aldrig tänkt. Aldrig tänkas. No name-no existence.

 

Men nu finns det. Jag har tänkt det. Jag har handlat det. Jag har smittats. Jag har behandlats. Jag har förstörts. Klart att jag skulle kunna viga mitt resterande liv åt att grämma mig över det.

 

Eller så kan jag gå vidare lite klokare. Lite mer plågad. Lite känsligare. Lite instabilare. Men ändock en överlevare. Sluta mata denna patriarkala förtrycksmetoden. Vara bättre än så.

Jag kommer få jobba så jävla hårt. Med blodsmak.