Den bet igen. Den där kylan. Den där kylan som dom sa bara är början. Den där kylan som inte uppmäts.

Men likväl känns den. Iskall. Fullkomligen skoningslös. Den ger mig ingenting att kompromissa om. Inga du-den halvan, jag-den halvan.

Allt är kylan. 

 

Jag trodde på ett fullt ärligt allvar att jag skulle klara en kompromiss iår. Att jag under årets tid skulle kommit på det bästa av argumenten för att få dominera iår. Non-done. Jag öppnade motvilligt luckan till det utslitna eremitskalet och kröp in. Stängde. 

 

Jag saknar den där handen. En som tillhör en varm famn och en famn som tillhör en godhjärtad själ.

 

Kanske en hjälpande hand? Men hjälpa hur? Återigen ringer fraser som du är din egen hjälp och ingen kan om du själv inte vill välbekant och jag vrålar.

 

Vrålar av frustration. Av sorg. Av velighet. Av oklarthet. Av rädsla. 

 

Av ren jävla livsrädsla.