Det är en dans.

Jag kan känna att jag är ett hot.

 

En tickande bomb om du nu så vill. Eller ett osäkrat vapen. En våris. 

"Peta inte!" "Stör inte!" "Beträd inte!"

Snälla vad fan bara låt bli. Det blir bäst så. Ingen orkar just nu. Bara. Låt. Bli.

Ingen dör av att hon får hålla på en dag till. Eller en vecka. Månad. År. Vi tar det sen. Bara. Inte. Nu.

 

Att gå och peta i en tvångspräglad människas liv är svårt. Ja, det är väl inte helt hälsosamt men inte skadligt de där snurrarna och klockslagen och handtvättarna och ja. Det där. Men vem mår egentligen dåligt av det? Alltså i motsvarighet till antalet människor som mår dåligt av om mönstret störs och ångestkatastofen väller ut som lava och situationen blir ohållbar. Hon får nog bara vara. Det blir bäst så. Vi är trots allt inte hennes vårdpersonal.

 

"Alla får väl göra som dom vill! Låt henne vara!"

Men jag tror inte att jag är säker på om jag gör som jag vill. Eller kanske. Eller näeh vad fan. För säkerhets skull. Utifall att. Om världen den här gången skulle gå under bara för att jag lät bli.

"Ok, störd brud?!"

Ah typ.

 

Går det att bota?

Ohja! Tämligen lätt också. Men det kräver ju som allt annat vilja.

 

Vad är det som är så pass störande och besvärligt i det att det skulle vara värt att gå igenom det helvetet. Jag vet inte. 

Ingen dör av att jag får hålla på en dag till. Eller en vecka. Månad. År. Jag tar det sen.

Bara. Inte. Nu.

 

 

 

Ville bara säga att: jag.ser.dig. jag läser vad du skriver och jag ser, med beundran, på dig om dagarna på galoppen. De är något med dig, så mycket där under som inte går att sätta fingret på , så mycket hemligheter. Jag känner igen mig i allt du skriver och ser mig själv i dina ögon när du rider förbi. Så jag tänker fortsätta titta på dig och glädjas över att jag inte är ensam med mina tankar. Men, precis som du verkar vara, är jag hemligheten själv och tänker inte berätta vem av alla på stallbacken jag är. Var stark! På återseende