Blyg. 

Så jag pratar. 

Jag pratar mycket. Och gärna. Högt. Men gester. Skrattar. Högt.

Nästan som för att kompensera henne. 

Hon känns så osynligt. Ingen ser henne.

Varför oroar hon sig?

Jag frågar om vi inte kan dansa. Bara leka? Le en stund, kanske skratta. Men självklart vill hon inte. Varför inte? Dumma mig, jag borde ju förstå att hon är alldeles för rädd för att exponera sig. 

Hon är rädd för att röra mig.

Vi dansar inte. Hon vill sova. Och jag tycker det är märkligt att hon alltid säger just sova. Hon sover aldrig. Hon är orolig för att inte veta om någon ser henne. Hon har berättat att hon vet att någon alltid ser. Därför måste hon vara på sin vakt. Uppföra sig. Men ändå lägger vi oss. Vakna. 

Jag ser på hennes nacke. Om jag bara rörde henne. Om jag bara kunde nå henne. Så nära. Så väldigt väldigt nära. Så erhört långt bort. 

Om hon vände sig. Så mig. Insåg mig. Jag ser dig. Jag är här. Håll min hand.

Om hon bara visste hur fantastisk hon är. Om hon bara såg mig. 

En dag kommer du le.

 

 

Jag borde vara glad. Väldigt glad. Jag borde verkligen dansa av lycka.

Jag är nog glad. Jag har bara inte märkt det. Jag låtsas att jag dansar. Det ser nog bra ut.

Jag borde vara glad. Väldigt glad. Jag borde verkligen älska livet. Nu.

Jag är nog glad. Jag vet bara inte om det än. 

Det är en jävligt frånvarande och diskret lycka det här. Fan. Le då och var lite jävla nöjd någon gång. 

Jag seglar ner i ett totalmörker. Bara en stund. Jag vet. Uthärda. Gör inget dumt.

Detgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröverdetgåröver

PulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPulsPuls

 

Jag är nog glad. Jag vet bara inte om det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan känna att jag är ett hot.

 

En tickande bomb om du nu så vill. Eller ett osäkrat vapen. En våris. 

Ingen dör av att hon får hålla på en dag till. Eller en vecka. Månad. År. Vi tar det sen. Bara. Inte. Nu.

 

Att gå och peta i en tvångspräglad människas liv är svårt. Ja, det är väl inte helt hälsosamt men inte skadligt de där snurrarna och klockslagen och handtvättarna och ja. Det där. Men vem mår egentligen dåligt av det? Alltså i motsvarighet till antalet människor som mår dåligt av om mönstret störs och ångestkatastofen väller ut som lava och situationen blir ohållbar. Hon får nog bara vara. Det blir bäst så. Vi är trots allt inte hennes vårdpersonal.

 

Men jag tror inte att jag är säker på om jag gör som jag vill. Eller kanske. Eller näeh vad fan. För säkerhets skull. Utifall att. Om världen den här gången skulle gå under bara för att jag lät bli.

Ah typ.

 

Ohja! Tämligen lätt också. Men det kräver ju som allt annat vilja.

 

Ingen dör av att jag får hålla på en dag till. Eller en vecka. Månad. År. Jag tar det sen.

Bara. Inte. Nu.

 

 

 

Det började som sig bör med Januari. Bråkade mycket. Mest arg. Köpte min första locktång och lockade håret. Läppstiftade. Svor på att lära mig dansa charleston och sluta skaka hand. 

 

 

 

I Mars fyllde jag tjugo och bestämde mig för att flytta till Göteborg. 

Jag är en aning upprörd. Men bara lite. Inget så märkvärdigt. Det handlar mest om mig själv. Om mitt störda beteende som får mig att störa människor (förlåt) fast ah dom säger artigt "åhnejraringdetärverkligeningenfara" fast jag ser ju att det inte är ok och jag skäms över att jag inte litar på ditt ord typ nästan till och med påstår att du ljuger (FYFANVADLÅGTSAGA!!!) och jag hatar när andra håller på med den där "ah fast jag ser ju att du är sur" (nej jag är inte sur) "meh det är du visst" (ja ok jag vill slita huvudet av dig och begrava under sju stora stenar med en stor obehörigaejägatillträde-skylt på men det ville jag inte för 5 minuter sen) och allt det här gör att jag blir arg på mig själv och i slutändan blir det bara dålig stämning men satansjävlabajskorv på dig som "bara för att se vad den stora röda knappen gjorde" nödstoppade hela nedåtgående jättebranta rulltrappan när jag sprang neråt i den för att hinna med tåget och inte hann med tåget och höll på att krossa skallen och ja, står det nödstopp så är det nödstopp inte senstopp eller turbo eller självdetonering ditt jävla pulver (förlåt, du är säkert jättesnäll mot din mamma och har en kanin som du älskar som heter Stampe och även om allt i din aura talar emot detta så skriver jag det för jag mår dåligt i mig själv när jag är hård rentav elak och arg så ta mig inte seriöst jag menar inget illa) och jag har fortfarande julklappar som måste handlas och det är trångt överallt och tunnelbanemusikanterna har någon intern överenskommelse att spela på ostämda instrument och Peach rullar sig varjejävladag i den gyttjigaste pölen i hagen och kommer in med ett 2 cm tjockt ingnuggat lerskal överallt var täcket inte täcker och lite under också där täcket täckte om hon står men inte om hon rullar och mina stallskor läcker in vatten och min favorit tuschpenna är slut och mitt 3G är slut och tro på fan också att jag börjar tröttna på prince när jag har en halv limpa kvar.

 

PS: Nej förresten, ta mig seriöst, jag är skitbitter vardagligen. DS.

 

PS2: Nej, jag har inte mens. DS2.

 

PS3: Kan jag inte bara få vara sur för att jag är sur och måste du ha en anledning till att jag säger nej och måste det vara så fuckingjävla förutbestämt att vi ska skaka hand och kan jag inte bara få vara sur på dig utan att bli sur på mig själv för att jag är så elak att jag är sur på dig utan någon vettig anledning som jag inte tycker att ska behöva förklaras för så länge ingen mer än jag lider av mitt dåliga humör så tar ingen mer än jag skada så tvinga inte ut mig i situationer var det blir så uppenbart att jag är sur och du kan säga "ah fast jag ser ju att du är sur" (nej jag är inte sur) "meh det är du visst" och det blir jäääävligt dålig stämning allt för att jag inte fick vara ifred och du får möjlighet att skylla på det kvinnliga hormonsystemet och jag vill inte behöva orka förklara för dig hur otroligt grottmänniska du låter.DS3.

 

Glad tredje advent. Snart är det jul.

 

 

Jag tänkte på dig.

Gå i skorna. Gå in skorna gå in skorna.

Gå i skorna. Fyll ut skorna fyll ut skorna.

Gå i skorna. Knyt dom omsorgsfullt knyt dom omsorgsfullt.

Vi föds barfota och du dör i Prada men du sparkar bättre i Docs.

Igår var jag hos min terapeut no.2.

 

 

Inriktning rörelse.

 

Hon beställde ett kedjetäcke till mig.

 

På 12 kg.

 

I vilket fall som helst är jag glad.

Jag en såndär känsla av att mitt liv kan reda upp sig. Att jag har en framtid. Att jag är driftig.

Sen emellanåt får jag ett snubbelanfall och ligger i en oredig klump under soffan och vaggar framåtillbaka och "skriker skjut mig!" eller gråter över att saker och ting kört ihop sig innanför pannbenet. Men jag överlever. Igen.

 

Men jag kan inte låta bli att svära över det. Varför i hela helvetet skulle jag gå och sabba skallen och kroppen med det här jävla förtryckande äs-helvetet. Varför var jag inte bara så tuff att jag gav det långfingret och gick vidare i livet. Ja ok, jag har blivit extremt medveten om vad ett helvete är och blivit klokare och träffat människor som jag aldrig skulle träffat och jadajadajada men fy fan vad jag psykbryter på mig själv och all automatisk tankeverksamhet som på går okontrollerat i mitt huvud.

Jag skulle ge så mycket.

Skulle ge så otroligt mycket för att bli av med allt det där.

Eller inte bli av med det. Inte bara bli av med det. Utan att det aldrig ens skulle existerat något sånt. Aldrig uppfunnits. Aldrig påkommits. Aldrig påkommas. Aldrig tänkt. Aldrig tänkas. No name-no existence.

 

Men nu finns det. Jag har tänkt det. Jag har handlat det. Jag har smittats. Jag har behandlats. Jag har förstörts. Klart att jag skulle kunna viga mitt resterande liv åt att grämma mig över det.

 

Eller så kan jag gå vidare lite klokare. Lite mer plågad. Lite känsligare. Lite instabilare. Men ändock en överlevare. Sluta mata denna patriarkala förtrycksmetoden. Vara bättre än så.

Jag kommer få jobba så jävla hårt. Med blodsmak.

Igår fick jag ett infall och spenderade pengar på ytlighet. Jag gick till frisören för andra gången i livet.

Det är inte så att jag är obekant till radikala klippningar det är bara så att jag aldrig vågat släppa kontrollen och låta någon annan göra det. Jag har någon enstaka gång bett mamma om hjälp i nackpartiet men efter ett saxtag gapat "SLÄPPDUGÖRFEL!!!!!" och tagit saken i egna händer.

 

Och så är det ju detta att lägga pengar på mig själv.

 

Detta var alltså en extrem prövning.

Ett bett i bankkortet, rabattchecken och nervöst fumlande för frisören. Och ack sådan tur att denna kvinna var fantastiskt duktig och pratglad. 

Halvvägs genom klippningen kom en insikt.

Jag förstod plötsligt finessen i att bli ompysslad. Jag kände en lite lyxig touch och rätade som fan på ryggen efteråt och var så jävla stolt och ah. Snygg.

 

Jag hoppas ni inte ger upp på mig och mitt tragiskt sällsamma uppdaterande, att ni orkar förflytta era följande ögon till denna blogg istället.

Jag känner alltså att skavsnigeln kan få gå i graven nu. Född 2008, död 2013.

Värdelöst namn, hur fan tänkte jag. Men feghet för läsarförlust och designmardrömmar har hållit mig tillbaka för länge och jag anser det vara hög tid för Det Stora Steget. 

 

 

Välkommen in.