Det är så frustrerande. Jag har svårt att formulera mig. Jag är rädd att bli missförstådd och jag vet att risken är stor. Mitt psyke är just nu under hård påverkan av något jag inte står för.

 

 

Jag har fallit ner, tappat mig. För en gammal och ond obehagligt bekant demon. Givit ett lillfinger och tagits i armen. Med denna förtryckare. Förlorar allt jag drömt om. 

 

Jag är sjukare än jag varit på länge. I farlig dans var jag inte längre bestämmer koreografin. Det enda jag har att tilltro nu är min kropp, det som finns kvar. Min styrka, det som finns kvar. Mina drömmar, de som finns kvar. Jag vet att jag står i att det kan vara slut närsomhelst och jag kan äntligen säga att jag inte är färdig ännu. Jag har saker kvar att göra i världen och planer för framtiden. Jag har inte tid att dö nu.

 

Jag vet inte hur det blev såhär. Jag trodde jag var starkare. Och jag hade så mycket. Så otroligt mycket. Så många fantastiska vänner och människor. Och hästar. Så mycket fantastiska hästar. Och så händer det som inte får hända. Jag snubblar på röda mattan. I min egen kjol. Just när det absolut inte fick hända. När det gällde. Drog jag i fel tråd och vek av på fel väg.

 

Jag gick vilse. Jag blev ledsen och uppgiven, arg och trött. Trött på att leva. Med mig själv. Och innan jag visste ordet av var jag där. Här. I botten av gropen. Graven. 

 

Jag ville väl aldrig att det skulle bli såhär. Eller? Inte längre iallafall. Det är lätt att vara efterklok. Jag står, ligger, var jag står, ligger. Nu. I ödets förlopp. Hängande i hopp.

 

Så det sista av kroppen, ge det nu.

Så det sista av styrkan, ge det nu.

Så det sista av drömmarna, se dom nu.

 

Låt mig överleva. Igen.

Den bet igen. Den där kylan. Den där kylan som dom sa bara är början. Den där kylan som inte uppmäts.

Men likväl känns den. Iskall. Fullkomligen skoningslös. Den ger mig ingenting att kompromissa om. Inga du-den halvan, jag-den halvan.

Allt är kylan. 

 

Jag trodde på ett fullt ärligt allvar att jag skulle klara en kompromiss iår. Att jag under årets tid skulle kommit på det bästa av argumenten för att få dominera iår. Non-done. Jag öppnade motvilligt luckan till det utslitna eremitskalet och kröp in. Stängde. 

 

Jag saknar den där handen. En som tillhör en varm famn och en famn som tillhör en godhjärtad själ.

 

Kanske en hjälpande hand? Men hjälpa hur? Återigen ringer fraser som du är din egen hjälp och ingen kan om du själv inte vill välbekant och jag vrålar.

 

Vrålar av frustration. Av sorg. Av velighet. Av oklarthet. Av rädsla. 

 

Av ren jävla livsrädsla.