Det är något du inte pratar om. Det är något som är stämplat som skam. Något vi inte nämner bara sådär i förbifarten över en välbetald ljummen latte och definitivt inte om du fick en torr kanelbulle till ett såkallat specialpris till om du valde påtår.

Det är något du bär med dig hem. Till en ensam lägenhet på kvällen. Tar ut ur sinnet och gråter över när ingen ser dig. En vetskap. Ett fakta. Ett någotduintekanändrapå. Bara fortsätta kämpa och lita på att någon har ett mirakel i rockärmen. 

Jag drar mig undan. Det är så katter gör när dom är svaga. Dom kryper in på platser där ingen kommer åt dom och gömmer sig. Slickar sina sår och väntar på stunden. Sömnen. Men jag väntar inte på någon jävla sömn. Jag vill vara vaken. Men jag orkar inte hålla tempot i rulltrapporna eller i kassakön eller i språngmarchen mellan röda och gröna linjen eller den där krigiska jävla kullen upp till toppen av höjden var jag har mitt krypin, mitt palats. Jag borde inte gömma mig. Men jag vill inte att alla ska se. Orkar inte hantera när dom ser. Veta att det dom ser är inte ens hälften av det helvete dom någonsin kunnat föreställa sig. 

Det låter som att jag gett upp. Nej. Jag har inte gett upp. Då hade jag somnat. Jag är vaken. Reser mig upp, försiktigt och långsamt.Varje dag. Någon gång. Det är en viktig gest. 

 

Tänk om någon sagt dom där orden för 10 år sen. En amerikansk guldgosse ylar en fråga om det är försent att säga förlåt och ja, pojkvaskel, det är nog försent att förvänta sig någon schysst reaktion efter så många år men det kan ju alltid sägas, för att ha det sagt liksom. Jag vet inte hur han tog den kritiken eftersom han kortdärefter bad vederbörande om att älska med sig själv och påpekade att inte ens hans älskarallakompisarnamamma gillade dig så känns ju punkten ganska. Ja. Punkterad.

 

Jag undrar om det är det jag borde göra. Säga förlåt till mig själv och därefter totaldissa mig själv, be mig själv dra åt helvetets centrum för dom med extrema egoistiska personlighetsdrag och där älska med mig själv för att sen komma tillbaka och bah "Hey people of america I had kinda of a breakdown I'm backin of 4 a while, love ya guys and sorry 4 the norwegian incident".

 

Hm.

 

Jag tror ändå inte att min överlevnadskris kan jämföras med en amerikansk guldgosses utbrändhet. Det är lite för mycket pengar och vatten emellan.

 

Men jag tror jag backar ner lite nu. Behöver inte vara 100åttielva%ig. Inte nu. Jag ska inte somna. Men vila. Och slicka lite sår. Och självklart älska med mig sig. Bara på lördagar.

Jag borde sluta kladda tuggummin under sätet längst bak i bussen och sluta peka mig i näsan innan jag plockar äpplen på ica och sluta fimpa på gatan och sluta springa mot röd gubbe borde tvätta lakanen oftare och sluta äta knäckebröd kl 02 i sängen och skaffa en golvmopp och sluta dricka så jävla mycket läsk och laga skorna köpa nya strumpor fixa vårtan under högerfot göra nått åt dom kluvna hårtopparna hälsa på släkten oftare dricka kaffe med den där kompisen jag inte sett på flera år vara lite mer social laga mer mat konsumera mindre sugrör sluta röka och gå upp till en hälsosam vikt och inte kritisera mig själv så mycket men inte tycka om mig själv på en narcissistisk nivå och vara sådär lagom feministisk på pk-nivå äta mindre socker gå på nån socialt accepterad diet typ rawfood ekologiskt träna mer styrketräning men lite crosstrainer gå på yoga och leva i nuet plocka ut mina piercings och växa upp och se anständig ut men vem fan vill vara hon.