Unnderbart.
Jag ska sluta unna mig saker.
1: Unna sig saker innebär uträtta något för att förtjäna.
2: Misslyckas med uträttning framkallar bestraffning.
3: Att misslyckas blir ett alternativ.
Sammanlagt lever jag i konstant rädsla att bestraffas och i ett evigt jagande på bekräftelse om jag verkligen förtjänar det här.
Men samtidigt tycker jag det är svårt. För just den där känslan av att ha uträttat och förtjänat är ju uppmuntrande, typ nu har jag varit riktigt duktig. Men ribban blir ju högre. För att verkligen verkligen vara helt säker på att jag faktiskt har förtjänat innebär att för säkerhetsskull pressa sig ännu lite längre. Hårdare. För att tillslut inte klara med. Misslyckas. Bestraffas.
Lyckat exempel: Wow! Jag har inte haft ångest eller gråtanfall på hela dagen! Nu har jag förtjänat massage och en lugn mysig kväll.
Misslyckat exempel: Fan vad värdelöst. Jag skulle ju vara glad idag, uträtta ditt&datt, hjälpa hen och fixa det här och jag min lata miserabla jävel bara bölar och kan inte ens stänga av alarmklockan. Skjut mig. Nu bestraffar jag mig själv med enorm skuldbeläggning och självhat. Jag är så jävla värdelös.
Alternativt exempel på lyckad: Shit! Schysst dag! Jag ska fråga om mamma kan massera mig kväll.
Alternativt exempel på misslyckad: Bajs. Livet är bajs. Idag. Jag ber mamma massera mig ikväll och fixar det andra imorgon.
Jag menar alltså inte att ljusmomenten ("belöningen") ska tas bort. Bara själva innebörden av uträttning för det. Att göra något/äta något/ inte göra något för att en känner för det.
Men där kommer vi till mitt nästa problem: Känner jag verkligen verkligen för det här?
Att skilja på om det är min vilja/depressionens vilja/ ätstörningens vilja. Att vilja välja rätt vilja och vara livrädd för att vilja fel och göda hjärnspöken.
Det är inte så lätt som att motion/ickeäta=ätstört och sängliggande/självskadande=depressivt. Innehållet handlar mer om att skilja på om det är en enorm trötthet i kroppen eller om det är stadiet innan jag brakar samman, om jag lägger mig nu smäller det. Eller muntra upp sig med motion eller är det en undanflykt för ångesten, tar anorexin näring av den uppmuntran?
Jag blir rädd för att välja. Jag låter bli men vet att även det är ett val. Jag är körd.
Så känner jag verkligen för det här eller är det mitt sjuka psyke och om jag inte gör det jag sagt högt förtjänar jag inte att må bra? Måste jag plåga röven av mig för att återställa balansen om jag väljer fel? Vad ska jag ha som lockbete när dagen är skit om jag inte kan unna mig något att längta till?
Oavsett vad, skitdag, felval, stört val, förtjänar jag inte att må bra. Jag får må bra om jag vill, det är ingen förtjänst. Och jag behöver inte slita skiten ur mig för belöning. Jag sliter om jag vill och tar lönen ändå, jag behöver den och vill ha den. Jag förtjänar inte. Jag tar.