Flickan av spegelglas och Drottningen av mod.
Hon skulle nog egentligen inte ens ha velat lämnat huset imorse. Hon tycker det är besvärligt att inte veta exakt vad dom tänker om henne. Så hon stannar helst inne. Jag har ofta frågat henne varför det är så viktigt, att veta, exakt. Hon har inget annat svar än blicklös tystnad. Hon pratar sällan. Jag säger att hon har svårt att ta kontakt.
Blyg.
Så jag pratar.
Jag pratar mycket. Och gärna. Högt. Men gester. Skrattar. Högt.
Nästan som för att kompensera henne.
Hon känns så osynligt. Ingen ser henne.
Varför oroar hon sig?
Jag frågar om vi inte kan dansa. Bara leka? Le en stund, kanske skratta. Men självklart vill hon inte. Varför inte? Dumma mig, jag borde ju förstå att hon är alldeles för rädd för att exponera sig.
Hon är rädd för att röra mig.
Vi dansar inte. Hon vill sova. Och jag tycker det är märkligt att hon alltid säger just sova. Hon sover aldrig. Hon är orolig för att inte veta om någon ser henne. Hon har berättat att hon vet att någon alltid ser. Därför måste hon vara på sin vakt. Uppföra sig. Men ändå lägger vi oss. Vakna.
Jag ser på hennes nacke. Om jag bara rörde henne. Om jag bara kunde nå henne. Så nära. Så väldigt väldigt nära. Så erhört långt bort.
Om hon vände sig. Så mig. Insåg mig. Jag ser dig. Jag är här. Håll min hand.
Om hon bara visste hur fantastisk hon är. Om hon bara såg mig.
En dag kommer du le.