Bedrövligt behövligt 

Sucktar efter oklara drömmar jag inte ens sett men med lite vett fattar jag att något måste ju alla vilja göra

får höra att jag inte bör 

HÖR! men bryr mig inte helt hundra 

ger mig ut i jakt

slakt

på allt

jag hungrar söker suger cravear needar speedar ge mig kickar nån energi som klickar 

när mig skär mig tär mig svär

SVÄR att jag inte ska tappa det bara ge mig en till 

bara en till jag kan klara det bara vill

nått mer än det här.

Här.

 

Mitt snäckskal har spruckit

snigeln stuckit vinet druckit

lämnat nått buckligt 

en lapp och en hälsning

om lycka och framtid

hopp om frälsning och en chans i en samtid

 

Det är ju vansinnigt lustigt att jag ska bo i dig

Jaget så stort och du så liten

söndersliten i sviten

av kriget och intriget

jag är drottning jag kräver palats

tar sats

och formulerar struckturerar

en fråga och kräver förklaring

Förstörd bär börd

Så din skörd.

 

"Sov som du bäddar" men vem räddar

det

om jag sover i lakan av siden

med tiden

kommer alla se att jag alltid är vaken

 

så fucker håll käften jag jobbar på saken. 

 

 

 

 

 

Du började med en fråga om livets självklarhet

om syn på ideal och våran sårbarhet

Jag bara lallade om styrka och hålla balans men insåg snabbt att varken du eller jag hade en chans

"Lura dig men du lurar inte mig"

vi fuckar ur

dom som aldrig har tur men vi ser och ler

"Kom,dansa inte som dom"

Om och om som

i repeat break down up around to the sound of a broken

heartbeat

 

ett. steg. till.

 

tyst.

 

"är vi där?"

 

Jag är här.

 

"Vi skulle ju inte..." men du säger aldrig nej

nån jiddrar om att det är livsfarligt för dig,

"du är tjej"

dom har gjort det till nån grej men jag frågar

"Frågade han om det var okej?"

Nej

Jag vill skära lemmarna av dom svinen som tar dig förgiven

Bita skallen av aset som sänkte dig i glaset

Jag backar dig sis fast du inte vill finns jag till

still

står fast och krigar hittar stigar

"Jag fattar inte hur du orkade" viskade du och vi torkade

bort blodet och tårar

"Det är inte såren som sårar"

Vilka jävla dårar men det ger mig kårar

när jag ser

genom allt är du ändå där och ler

vid min sida trots allt du fått genomlida

"Det kan va över i ett hjärtslag"

"...eller ta ett jävla tag"

Vi chansar och dansar

 

Nån sa att det inte är över förän det är över

men vem fan behöver

klyschor och låtsasklokhet

när vi redan vet

 

Dom ljög om guldet i slutet av bågen

det fanns ingen där

därifrån kom dom tomma tågen

Vi har sett det här och vet det mesta

ändå envisas vi med att fortsätta testa

varje gräns för att "känna hur det känns"

 

Livet är en pulkabacke;du måste klättra upp för att åka ner

 

Vi ler. Säg inget mer.

Vi vet.

 

 

 

Jag bara bad om en blund jag saknar dig vila sömn och ögongrus

halft i rus och ber bara ge mig av ditt krus och jag ska sluta

gnälla om gälla färger och evig lycka jag kan tycka

att det är för mycket att be om när andra dör medan jag förstör 

förgör och beströr marken jag vidrör

med tårar av känslor jag inte kan hejda

kontrollera och demolera det som kommer ivägen för min 

känslostorm en känsla av att vara enorm

som hybris och självhat 

en saknad av att vara mer privat när jag talar ut

tillslut kommer ändå alla veta

det konkreta

skiner genom cellofan 

"Du borde ju vara van"

 

 

Det är något du inte pratar om. Det är något som är stämplat som skam. Något vi inte nämner bara sådär i förbifarten över en välbetald ljummen latte och definitivt inte om du fick en torr kanelbulle till ett såkallat specialpris till om du valde påtår.

Det är något du bär med dig hem. Till en ensam lägenhet på kvällen. Tar ut ur sinnet och gråter över när ingen ser dig. En vetskap. Ett fakta. Ett någotduintekanändrapå. Bara fortsätta kämpa och lita på att någon har ett mirakel i rockärmen. 

Jag drar mig undan. Det är så katter gör när dom är svaga. Dom kryper in på platser där ingen kommer åt dom och gömmer sig. Slickar sina sår och väntar på stunden. Sömnen. Men jag väntar inte på någon jävla sömn. Jag vill vara vaken. Men jag orkar inte hålla tempot i rulltrapporna eller i kassakön eller i språngmarchen mellan röda och gröna linjen eller den där krigiska jävla kullen upp till toppen av höjden var jag har mitt krypin, mitt palats. Jag borde inte gömma mig. Men jag vill inte att alla ska se. Orkar inte hantera när dom ser. Veta att det dom ser är inte ens hälften av det helvete dom någonsin kunnat föreställa sig. 

Det låter som att jag gett upp. Nej. Jag har inte gett upp. Då hade jag somnat. Jag är vaken. Reser mig upp, försiktigt och långsamt.Varje dag. Någon gång. Det är en viktig gest. 

 

Tänk om någon sagt dom där orden för 10 år sen. En amerikansk guldgosse ylar en fråga om det är försent att säga förlåt och ja, pojkvaskel, det är nog försent att förvänta sig någon schysst reaktion efter så många år men det kan ju alltid sägas, för att ha det sagt liksom. Jag vet inte hur han tog den kritiken eftersom han kortdärefter bad vederbörande om att älska med sig själv och påpekade att inte ens hans älskarallakompisarnamamma gillade dig så känns ju punkten ganska. Ja. Punkterad.

 

Jag undrar om det är det jag borde göra. Säga förlåt till mig själv och därefter totaldissa mig själv, be mig själv dra åt helvetets centrum för dom med extrema egoistiska personlighetsdrag och där älska med mig själv för att sen komma tillbaka och bah "Hey people of america I had kinda of a breakdown I'm backin of 4 a while, love ya guys and sorry 4 the norwegian incident".

 

Hm.

 

Jag tror ändå inte att min överlevnadskris kan jämföras med en amerikansk guldgosses utbrändhet. Det är lite för mycket pengar och vatten emellan.

 

Men jag tror jag backar ner lite nu. Behöver inte vara 100åttielva%ig. Inte nu. Jag ska inte somna. Men vila. Och slicka lite sår. Och självklart älska med mig sig. Bara på lördagar.

Jag borde sluta kladda tuggummin under sätet längst bak i bussen och sluta peka mig i näsan innan jag plockar äpplen på ica och sluta fimpa på gatan och sluta springa mot röd gubbe borde tvätta lakanen oftare och sluta äta knäckebröd kl 02 i sängen och skaffa en golvmopp och sluta dricka så jävla mycket läsk och laga skorna köpa nya strumpor fixa vårtan under högerfot göra nått åt dom kluvna hårtopparna hälsa på släkten oftare dricka kaffe med den där kompisen jag inte sett på flera år vara lite mer social laga mer mat konsumera mindre sugrör sluta röka och gå upp till en hälsosam vikt och inte kritisera mig själv så mycket men inte tycka om mig själv på en narcissistisk nivå och vara sådär lagom feministisk på pk-nivå äta mindre socker gå på nån socialt accepterad diet typ rawfood ekologiskt träna mer styrketräning men lite crosstrainer gå på yoga och leva i nuet plocka ut mina piercings och växa upp och se anständig ut men vem fan vill vara hon.

 

 

Det fanns en oklarhet i vad som var värts: avsaknaden av kontakten med varelsen i glasskivan eller mötet med blicken av den tomma kvinnan som stirrade dödögd tillbaka.

Jag tycker hon borde ta ett glas till, det är ett som är säkert.

Hon har nog som jag haft en tyngre tråkig vardags onsdag i mitten av ingentinget. På fredag ler hon log lite igen. Mest för att alla andra ler. Dom som ler för att det är fredag. Nån sorts prelyckligledigdag.

Hon ser på deras fasader och funderar om även dom är tomma skal, tomma skal med avsaknad kontakt. 

 

Mitt hjärta skriker efter dig, min pärla. Varje kväll är min middag tråkig och varje natt min säng förstor. Varje dröm blir mardröm när jag vakna utan dig. Jag visste inte att det kunde kännas såhär. Saknaden och avsaknaden.

 

Jag bryr mig vidare inte om glaskvinnan. Hon kan gott stå där och glo. Hennes tycke och icketycke rör mig inte i ryggen när jag vänder och går. Men Pärlan. Den tar jag med mig. Den är viktigt. När jag kysser den blir den en guddinna som skyddar mig mot det ondaste och smärtsammaste, värmer mina likfrusna lemma och viskar allt kommer bli bra. Och självklart kommer allt bli bra, med Pärldrottningen. Min vackraste pärla. Hon blir aldrig som dom.

 

1: Unna sig saker innebär uträtta något för att förtjäna.

2: Misslyckas med uträttning framkallar bestraffning.

3: Att misslyckas blir ett alternativ.

Sammanlagt lever jag i konstant rädsla att bestraffas och i ett evigt jagande på bekräftelse om jag verkligen förtjänar det här. 

Men samtidigt tycker jag det är svårt. För just den där känslan av att ha uträttat och förtjänat är ju uppmuntrande, typ nu har jag varit riktigt duktig. Men ribban blir ju högre. För att verkligen verkligen vara helt säker på att jag faktiskt har förtjänat innebär att för säkerhetsskull pressa sig ännu lite längre. Hårdare. För att tillslut inte klara med. Misslyckas. Bestraffas.

Lyckat exempel: Wow! Jag har inte haft ångest eller gråtanfall på hela dagen! Nu har jag förtjänat massage och en lugn mysig kväll.

Misslyckat exempel: Fan vad värdelöst. Jag skulle ju vara glad idag, uträtta ditt&datt, hjälpa hen och fixa det här och jag min lata miserabla jävel bara bölar och kan inte ens stänga av alarmklockan. Skjut mig. Nu bestraffar jag mig själv med enorm skuldbeläggning och självhat. Jag är så jävla värdelös.

Alternativt exempel på lyckad: Shit! Schysst dag! Jag ska fråga om mamma kan massera mig kväll.

Alternativt exempel på misslyckad: Bajs. Livet är bajs. Idag. Jag ber mamma massera mig ikväll och fixar det andra imorgon.

Jag menar alltså inte att ljusmomenten ("belöningen") ska tas bort. Bara själva innebörden av uträttning för det. Att göra något/äta något/ inte göra något för att en känner för det.

Men där kommer vi till mitt nästa problem: Känner jag verkligen verkligen för det här?

Att skilja på om det är min vilja/depressionens vilja/ ätstörningens vilja. Att vilja välja rätt vilja och vara livrädd för att vilja fel och göda hjärnspöken. 

Det är inte så lätt som att motion/ickeäta=ätstört och sängliggande/självskadande=depressivt. Innehållet handlar mer om att skilja på om det är en enorm trötthet i kroppen eller om det är stadiet innan jag brakar samman, om jag lägger mig nu smäller det. Eller muntra upp sig med motion eller är det en undanflykt för ångesten, tar anorexin näring av den uppmuntran?

Jag blir rädd för att välja. Jag låter bli men vet att även det är ett val. Jag är körd.

Oavsett vad, skitdag, felval, stört val, förtjänar jag inte att må bra. Jag får må bra om jag vill, det är ingen förtjänst. Och jag behöver inte slita skiten ur mig för belöning. Jag sliter om jag vill och tar lönen ändå, jag behöver den och vill ha den. Jag förtjänar inte. Jag tar.

Jag ryckte till. Alla nerver i min kropp knyckte och musklerna beredde sig på flykt. En ilska och ett hat. Ett hot.

Hon såg det. Hon log. Hon hittade den ömma punkten. En öppen nerv. Och jag förstod. Jag var synad. 

Jag såg på mig själv där jag satt. Så naken. Allt damm. Och där var jag. En sargad krigare i resterna av bomberna som fallit i spillrorna av vad vi hade haft. Alla murar var jämnade med golvet. Och  där var vi. Jag och den jag känt som Mig.

Tomhet. Jag förstår att den jag ser i spillrorna är Mig. En överlevande. I det kriget lämnade. Vi har ingenting kvar.

Samtidigt föds något. För så är det. Alltet föds ur ingentinget. Men ingentinget måste komma. Och först då kan något födas. 

Hoppa. Bara hoppa. Hoppa.

Hon gråter på stolen. Dammet lägger sig. Och klockan slår 45. Jag går.

 

 

 

 

make animated gifs like this at MakeAGif

Datum: 27/1 2015

Veckodag: Tisdag

Känner mig: Sjuk

Om detta var den sista dagen i mitt liv skulle jag: Äta upp all ingefärshonung som vi fått av min gudmor. Varför spara till imorgon. Och elda upp den där jävla korsordstidningen.

Om jag fick göra en stor förändring i mitt liv...: Skulle jag sluta hålla tillbaka. Sluta smyga. Sluta oroa. Jag skulle börja våga vara allt jag drömt om för jag skulle kunna för jag vågar ju nu. Jag skulle vara fuckin flying. Och ge bort alla jävla skor och kläder. Utom mina martens. Och den mörkröda sammetkavajen. Och mina svartvitrandiga nylonstrumpbyxor. Och den svartvitrandiga polon. Och mina favvo cheap mondays.

 

Ok. Jag är redan körd. 

Det "största" som hände idag var....: En slaskpöl framför-under-över mig.

Mig.

Få mig.

Få mig att.

Få mig att inse.

Få mig att inse det.

Få mig att inse det. Snälla.

Snälla älskling. Håll mig. Värm mig.

Säg att du finns där forever. Alltid för alltid.

Snälla låt mig ligga i din famn. Håll mig. Smek mitt hår.

Min näsrygg. Säg att det kommer bli bra. Få mig att tro dig.

Älska mig snälla älska mig. Säg det till mig, mitt namn.

Det där som bara du vet. Mitt namn.Snälla få mig varm.

Få mig att känna värme. Snälla säg att du älskar mig.

Jag ber få mig att känna det. Snälla få mig att känna.

Jag ber få mig att känna mig älskad.

Snälla få mig att känna kärlek.

Få mig att känna kärlek.

Få mig att känna.

Få mig att.

Få mig.

Mig. 

Veckodag: Lördag

På huvudet: Rött hår. Mitt hår. Behåring.

Vad är huvudsaken?: Att djuren äter dricker bajsar mockas borstas rastas gosas och patriarkatet krossas och jag får koffein och cigaretter. Resten är axelsaken.

Vilken är din hjärtefråga?: Feminism och kroppsbehåring. No fucking doubt.

Vad är en bra bensträckare?: När någon drar i hälarna och det knakar enda upp till bäckenet. DET, mina vänner, är en bensträckare.

Jag letade inte efter dig. Jag sökte inte din famn. Jag sökte ingenting. 

Jag stod kal kall och ensam i ett hav av hat och du hade en båt.

Ett finger en hand. 

Jag sökte aldrig dig. Jag sökte ingenting.

Hur ser du ljuset med huvudet i sanden. Hur känner du hoppet med fötterna vid randen, 

av stupet att dömma är chanserna minimala.

Av sättet att drömma är vägarna smala.

Jag sökte ingenting. Och du sökte mig.

Jag fann ingenting.

Det är så frustrerande. Jag har svårt att formulera mig. Jag är rädd att bli missförstådd och jag vet att risken är stor. Mitt psyke är just nu under hård påverkan av något jag inte står för.

 

 

Jag har fallit ner, tappat mig. För en gammal och ond obehagligt bekant demon. Givit ett lillfinger och tagits i armen. Med denna förtryckare. Förlorar allt jag drömt om. 

 

Jag är sjukare än jag varit på länge. I farlig dans var jag inte längre bestämmer koreografin. Det enda jag har att tilltro nu är min kropp, det som finns kvar. Min styrka, det som finns kvar. Mina drömmar, de som finns kvar. Jag vet att jag står i att det kan vara slut närsomhelst och jag kan äntligen säga att jag inte är färdig ännu. Jag har saker kvar att göra i världen och planer för framtiden. Jag har inte tid att dö nu.

 

Jag vet inte hur det blev såhär. Jag trodde jag var starkare. Och jag hade så mycket. Så otroligt mycket. Så många fantastiska vänner och människor. Och hästar. Så mycket fantastiska hästar. Och så händer det som inte får hända. Jag snubblar på röda mattan. I min egen kjol. Just när det absolut inte fick hända. När det gällde. Drog jag i fel tråd och vek av på fel väg.

 

Jag gick vilse. Jag blev ledsen och uppgiven, arg och trött. Trött på att leva. Med mig själv. Och innan jag visste ordet av var jag där. Här. I botten av gropen. Graven. 

 

Jag ville väl aldrig att det skulle bli såhär. Eller? Inte längre iallafall. Det är lätt att vara efterklok. Jag står, ligger, var jag står, ligger. Nu. I ödets förlopp. Hängande i hopp.

 

Så det sista av kroppen, ge det nu.

Så det sista av styrkan, ge det nu.

Så det sista av drömmarna, se dom nu.

 

Låt mig överleva. Igen.

Den bet igen. Den där kylan. Den där kylan som dom sa bara är början. Den där kylan som inte uppmäts.

Men likväl känns den. Iskall. Fullkomligen skoningslös. Den ger mig ingenting att kompromissa om. Inga du-den halvan, jag-den halvan.

Allt är kylan. 

 

Jag trodde på ett fullt ärligt allvar att jag skulle klara en kompromiss iår. Att jag under årets tid skulle kommit på det bästa av argumenten för att få dominera iår. Non-done. Jag öppnade motvilligt luckan till det utslitna eremitskalet och kröp in. Stängde. 

 

Jag saknar den där handen. En som tillhör en varm famn och en famn som tillhör en godhjärtad själ.

 

Kanske en hjälpande hand? Men hjälpa hur? Återigen ringer fraser som du är din egen hjälp och ingen kan om du själv inte vill välbekant och jag vrålar.

 

Vrålar av frustration. Av sorg. Av velighet. Av oklarthet. Av rädsla. 

 

Av ren jävla livsrädsla.

 

 

 

Jag sover enögd svintunga tanke lunga shit vad vi dör unga

Du har ingen aning om vad jag sett ett öga för ett öga och jag förlorar ett falskt spel en del av mig vet det är fel

Stel av tristes det blir inte bättre sen om du inte har tålamod men vem fan orkar vänta

Tomhänta ser jag oss på rad en avrättningsparad

Och allt jag någonsin gjort var krig och citera Kent och Winnerbäck

Entvåtreknäpp

Väck och vi förlorar alltid minst ett öga till dig

Det blir inte bättre än såhär.