Det fanns en oklarhet i vad som var värts: avsaknaden av kontakten med varelsen i glasskivan eller mötet med blicken av den tomma kvinnan som stirrade dödögd tillbaka.

Jag tycker hon borde ta ett glas till, det är ett som är säkert.

Hon har nog som jag haft en tyngre tråkig vardags onsdag i mitten av ingentinget. På fredag ler hon log lite igen. Mest för att alla andra ler. Dom som ler för att det är fredag. Nån sorts prelyckligledigdag.

Hon ser på deras fasader och funderar om även dom är tomma skal, tomma skal med avsaknad kontakt. 

 

Mitt hjärta skriker efter dig, min pärla. Varje kväll är min middag tråkig och varje natt min säng förstor. Varje dröm blir mardröm när jag vakna utan dig. Jag visste inte att det kunde kännas såhär. Saknaden och avsaknaden.

 

Jag bryr mig vidare inte om glaskvinnan. Hon kan gott stå där och glo. Hennes tycke och icketycke rör mig inte i ryggen när jag vänder och går. Men Pärlan. Den tar jag med mig. Den är viktigt. När jag kysser den blir den en guddinna som skyddar mig mot det ondaste och smärtsammaste, värmer mina likfrusna lemma och viskar allt kommer bli bra. Och självklart kommer allt bli bra, med Pärldrottningen. Min vackraste pärla. Hon blir aldrig som dom.