Att veta bättre Att göra sämre
Stockholmssyndrom
Att egoboosta.
Det var något jag lärde mig när jag var liten.
Det är en dans.
Jag kan känna att jag är ett hot.
En tickande bomb om du nu så vill. Eller ett osäkrat vapen. En våris.
"Peta inte!" "Stör inte!" "Beträd inte!"
Snälla vad fan bara låt bli. Det blir bäst så. Ingen orkar just nu. Bara. Låt. Bli.
Ingen dör av att hon får hålla på en dag till. Eller en vecka. Månad. År. Vi tar det sen. Bara. Inte. Nu.
Att gå och peta i en tvångspräglad människas liv är svårt. Ja, det är väl inte helt hälsosamt men inte skadligt de där snurrarna och klockslagen och handtvättarna och ja. Det där. Men vem mår egentligen dåligt av det? Alltså i motsvarighet till antalet människor som mår dåligt av om mönstret störs och ångestkatastofen väller ut som lava och situationen blir ohållbar. Hon får nog bara vara. Det blir bäst så. Vi är trots allt inte hennes vårdpersonal.
"Alla får väl göra som dom vill! Låt henne vara!"
Men jag tror inte att jag är säker på om jag gör som jag vill. Eller kanske. Eller näeh vad fan. För säkerhets skull. Utifall att. Om världen den här gången skulle gå under bara för att jag lät bli.
"Ok, störd brud?!"
Ah typ.
Går det att bota?
Ohja! Tämligen lätt också. Men det kräver ju som allt annat vilja.
Vad är det som är så pass störande och besvärligt i det att det skulle vara värt att gå igenom det helvetet. Jag vet inte.
Ingen dör av att jag får hålla på en dag till. Eller en vecka. Månad. År. Jag tar det sen.
Bara. Inte. Nu.
Andra avsnittet i serien om mitt sagolika liv tvåtusentretton.
Juli var helt fantastisk och helt jävla as vidrig. Jag såg Patti Smith i uppsala. Inget mer behöver sägas. Hon är gudinnan. Men så inföll sig en flipp i skallen och jag fick dagenefterångra mig sedevanligt i sjukhussäng och reda upp det hela några dagar senare. "Det här får inte bli en vana"-citat läkaren för sådär ungefär 3 år sen.
I augusti var det panterns tur att klanta till det (igen). Missen var i slagsmål (igen) och kom hem med ett redigt bett. Lyckligtvis läkte detta ihop fint (igen). Jag och mamma tog en avstickare till Helsingfors, kolla in stället där jag (OCH TOVEFACKINGJANSSON) levde min första tid. Gurkorna straight-strejkade, Saga hade regnbågsparaply och duvorna sket på smedens huvud. Med andra ord Hesa levererar.
September var seg. Jag var seg. Allt kändes så tillfälligt och jag hörde mest "just nu är det en plats före dig i kön, tack för att du väntar" och jag väntade. Men jag har ingen aning om på vad. Det var inte första platsen i telefonkön iallafall. Och så precis innan det var dags att ramla över till oktober föddes denna blogg ur askorna av en skavsnigel.
Oktober kom till slut. Nu började jag vakna. Efter att under tusen och lite fler år ha klippt mig själv gick jag till en frisör. Holyfuckvilkenjävlaångest. Att släppa kontrollen över något som rör mig är vansinnigt svårt. Det här var svårare. Men hon var bra! Riktigt bra! Och fan vad handsome jag blev. Fick lite selfcrush.
I november dansade jag på kökstolen medan jag stekte pannkakor, tecknade och målade porslin. Jättemycket porslin.
ÄNTLIGEN DECEMBER!!! Årets utan tvivel bästa månad. Jag glodde slaviskt på julkalendern, längtade efter julafton, tänkte på julafton, planerade för julafton, räknade flera gånger per dag ner till julafton. Tills julafton kom. Jag åkte med familjen till finland, överdoserade med joulutorttusar och insåg hur djävulskt god likörtryffeln och romrussinet i aladdinasken faktiskt är. Jag fick även en bästis inne på toan.
Så vänner läsare systrar, välkomna till ett nytt år med Sagorilla.
Vi är bäst.
Första avsnittet i serien om mitt sagolika liv tvåtusentretton.
Det började som sig bör med Januari. Bråkade mycket. Mest arg. Köpte min första locktång och lockade håret. Läppstiftade. Svor på att lära mig dansa charleston och sluta skaka hand.
Och i Februari skrev jag brev, åt kakor och ansträngde mig för att få mitt fikusträd Levengood och min palm Amanda att må så bra som möjligt.
I Mars fyllde jag tjugo och bestämde mig för att flytta till Göteborg.
April kom fort och jag drog. Med mig hade jag ett Persikoträd och enorma förhoppningar om ett nytt fantastiskt liv och kärlek. Att falla fanns inte och jag näst intill avrättade alla som varnade mig. Och framtiden skulle sätta mig på prov. Big time.
Maj var tung. Persikoträdet var skadad och åkte tillbaka till stockholm och jag med henne. Att komma tillbaka till stockholm var ett riktigt svansenmellanbenen och än värre att komma tillbaka till föräldrahemmet eftersom jag inte längre hade min lägenhet. Jag grät mest. Ah juste, sen skaffade jag mitt fina tröstsmycke. Fina lilla tröstsmycke. Och gick på studentskiva utklädd till Valerie Solanas.
I Juni väntade jag bredbent på bussen och firade midsommar på grönan med lillepluttkluttbrodern och blev lite kär i eclipse och ville helst inte komma ner.
