Detet och Ingentinget.
"Vad skulle du fylla ditt liv med utan din sjukdom?"
Jag ryckte till. Alla nerver i min kropp knyckte och musklerna beredde sig på flykt. En ilska och ett hat. Ett hot.
Hon såg det. Hon log. Hon hittade den ömma punkten. En öppen nerv. Och jag förstod. Jag var synad.
Det brast. Allt forsade och raserade. Alla surrande sporerna av drömmar rädslor avsky hopp flög okontrollerat ut i rummet. Ett damm av allt jag gömt och allt jag inte ens visste att jag tänkt dansade och jag grät.
Vem är jag egentligen?
Jag såg på mig själv där jag satt. Så naken. Allt damm. Och där var jag. En sargad krigare i resterna av bomberna som fallit i spillrorna av vad vi hade haft. Alla murar var jämnade med golvet. Och där var vi. Jag och den jag känt som Mig.
Vad skulle jag fylla mitt liv med om du inte fanns?
Tomhet. Jag förstår att den jag ser i spillrorna är Mig. En överlevande. I det kriget lämnade. Vi har ingenting kvar.
Samtidigt föds något. För så är det. Alltet föds ur ingentinget. Men ingentinget måste komma. Och först då kan något födas.
Allt detta händer. Allt detta finns. Eller kommer finnas. Är det det som väntar där? Där jag landar när jag hoppar?
Hoppa. Bara hoppa. Hoppa.
Jag vågar inte. Fan jag vågar inte.
Hon gråter på stolen. Dammet lägger sig. Och klockan slår 45. Jag går.